Det är tydligen år 2017 nu

Årets första inlägg anländer alltså i juni. Tänk vad snabbt tiden går. I januari förra året skrev jag så här: 2016, jag hoppas på dig. Jag hoppas att du bjuder på en fantastisk resa till Sydamerika. Att jag kommer ägna mig mer åt yoga, skrivande och läsande. Att jag blir stark. Men framför allt hoppas jag att världen blir en lite bättre plats innan även du rusat förbi. Och att jag själv omsätter min egen frustration till engagemang. Jag vet att inget försvinner över en natt helt mirakulöst, spåren som finns kvar av min solbränna lärde mig även det, men låt solidariteten och medmänskligheten få det mesta av utrymmet. Låt de övervinna hatet och rädslan.  I så fall kan vi nog komma att bli goda vänner du och jag. Pluspoäng om jag också kan bestämma mig för en taklampa.

Så här i efterhand får jag väl säga att 2016 kändes som ett jäkla pissår rent världsligt. Det känns som att hatet och rädslan vann på så många håll. Den där frustrationen jag ville omsätta till engagemang blev mest till uppgivenhet och hopplöshetskänslor.

Men året bjöd i alla fall på den där fantastiska Sydamerikaresan. Från den 21 maj och 8 veckor framåt var jag och Anna på resande fot, så himla glad att vi kom iväg. Minns när jag beställde flygbiljetterna med henne i telefon och bara ”Okej, nu trycker jag! AAHHHH!”. Läs om resan under kategorin resor här (fler inlägg kommer).

Annars var det bästa som hände att jag träffade Sebastian, förstås. Den 17:e februari träffades vi för första gången. MAGI I TELL YOU. Vi promenerade med Helge som jag var hundvakt åt, drack te på mitt golv, sov knappt pga. kramades hårt, hårt och skiljdes inte åt förrän morgonen efter. Minns att det snöade på natten när vi tog en sista kisspromenad med Helge. Jag rusade upp för sista backen, kanske Sebastian också, var som fylld av energi i hela kroppen.

Vi hördes kvällen efter och han skrev det här fina:
wp-1484231953324.png

Och så fann jag den här lappen under min kudde när jag gick och la mig:
wp-1484231965869.jpg

Och inför nästa gång vi sågs skrev han det här gulliga:
wp-1484231970153.png

Han är den finaste jag vet, och en kan väl säga som så att majoriteten av min lediga tid 2016 spenderades med honom. ❤ Den där Sydamerikaresan kom ju inte bäst i tid om en säger så, men som en kollega sa: tur att jag hann boka flygbiljetter innan, annars hade jag kanske minskat ner på tiden i Sydamerika för att komma hem snabbare. Nog för att det kan vara härligt att längta, men 8 veckor är lite väl långt. Måste förresten passa på att rikta ett tack till Tove för tipset om dejtingsidan Mazily som vi träffades genom, Tove som jag ju förresten också lärde känna under året – trevligt tillskott i livet : )

Årets bästa upptäckt i dryckesväg var garanterat suröl! Eller syrlig öl som det står under på Systembolaget. Är en sån som tycker öl ofta är för beskt och dricker sån öl som ölälskare tycker är blaskiga, men detta är inte beskt utan syrligt (=min bästa smak). Varsågoda för tips (drink responsibly osv.).

Var också i Instanbul med Sebastian. Såg en del konserter, Sigur Rós bland annat som jag längtat så mycket efter att få se. Blev inte besviken. Gjorde säkert massa annat härligt med. Så utöver världsläget får jag ändå säga att det var ett fint år.

Här kommer några bilder från 2016:

4 bilder från årets två resor, en till Istanbul med Sebastian och så den långa till Sydamerika med Anna.

 

 

 

Sigur Rós på Stockholm Music & Arts, pappas band State of Mind, The Cure och så två bilder från Kentkonserten.

Hoppas 2017 behandlar er väl! Över och ut!

saker som upptar min tankeverksamhet (om världen, flytt och att vara singel)

Att jag velat skriva  här då och då, men allt känns så förbannat futtigt jämfört med vad som händer runtom i världen. Fattar inte varför människor saknar sån brist på respekt för sina medmänniskor och hur en kan skada människor så brutalt. Orkar inte. Förstår inte. Spyr på all maktgirighet+pengakåthet runtom i världen.

Att jag kommer att bo i Hökarängen i oktober.
Och till denna tanke hör:
– Hur ska jag inreda?
– Hur kommer det vara att bo helt själv?
– Waaahh fan vad gött det ska bli!!
– Planer för hur jag ska leva där med nya, bra rutiner. (Sedan skrattar jag åt att man alltid ser en flytt som en chans att göra sånt en tänker att en ska göra, men aldrig gör. Eller så är det bara  jag … Ska försöka ta till vara på möjligheten dock.)

Att det är spännande att se vem jag är i mig själv. Har varit i två fyraåriga förhållanden sen jag var 14, men nu är jag inte det.
Till denna tanke hör:
– Så skönt att bara rå om mig själv!
– Hur är jag utan någon vid min sida?
– Jag är fri att göra vad jag vill utan att tänka på någon annan!
– Vad ska jag göra?
– Åh, vad kul att bli kär igen i sinom tid!
– Åh, vad jobbigt att öppna upp hela sig själv på nytt!
– Ska inte inleda något nytt på minst 5 år…

Tänker även mycket på stundande val samt eventet Pratham Sweden ska ha på Södra Teatern som fortfarande är i full planering (kommer bli grymt! Skriver mer om det i ett annat inlägg).

Över och ut!
Snapshot_20140809

”Hon måste bli fri, sa den och hon sa efter: Jag måste bli fri från den här idiotin.”

egen1egen4

Jag läste ut Lena Anderssons prisade bok Egenmäktigt förfarande – En roman om kärlek för ett tag sedan och måste bara tipsa varmt om den. Den handlar om Ester Nilsson som blir megakär i Hugo Rask, medan han inte faller för henne lika hårt men ändå gillar att spendera tid med henne ibland.  Om desperation, frustration, hopp och väntan. Om Esters hoppfulla tolkningar av Hugos handlingar – kanske är det nu han bestämmer sig för att deras förhållande vore något att satsa på, och han måste ju ha menat något djupare när han sa si eller gjorde så. En blir så arg på Esters besatthet, och också på Hugo som vilseleder henne. egen3 I princip varje sida i mitt exemplar är understuken med en fin, bra och/eller tänkvärd formulering. Och just språket är en av bokens absolut största styrkor enligt mig, där känslor skildras på ett fantastiskt sätt. Känslor som många nog kan känna igen sig i, vilket gör den läsvärd för en stor skara människor. En annan stor behållning av boken är dess många tankar om människans natur och om livet, som ofta är så mitt i prick . De sista sidorna kvalar definitivt in i toppen på det bästa jag läst.  Kulturnytt skriver: ”Läs den. Du kommer käna igen dig, och alla du känner.” Tycker verkligen ni ska följa deras råd! egen2

10 saker jag tycker om

En man som heter Charles. Främst för att han är så himla bra och fin.SONY DSC

Min underara familj som alltid finns där.SONY DSC

Att diskutera om ämnen jag brinner för (kan också leda till frustration).

Att det trots alla knäppskallar på jorden finns så många vettiga människor också.

Spinnande, gosiga katter. Busiga katter. Smarta katter. Klumpiga katter. Ja, katter helt enkelt. Främst en som heter Zelda. Jag menar, hur fin är hon inte? SONY DSC

Att ta av mig strumporna på kvällen.

Klarblå himmel och sol en perfekt varm sommardag. Eller en höstdag. Eller en vinter eller vårdag för den delen. Alla årstider blir helt enkelt bra med en molnfri himmel.

Yoga.
yoga yoga2yoga4 yoga3

Havet. Har skrivit om min kärlek till havet här.

Böcker som man blir helt uppslakad av och bara inte kan lägga ifrån sig.

 
 

home is wherever i’m with you

Igår påminde Facebook mig om att jag hade årsdag med Charles.
Det betyder alltså tre år med världens bästa och finaste!

Tre flyttar (varav två tillsammans, för den första gången flyttade ju jag till dig),
men alltid lika hemma med dig vid min sida.
Jag älskar dig.

 

puss
Min student för snart tre år sedan. Tiden går fort när man har roligt!

 

So where will they be on this one day next year?

one daySå har man avslutat läsningen av två personers liv från 1988 till 2007. One Day/En dag handlar om Emma och Dexter som träffar varandra på avslutningsfesten av deras examen, men dagen efter skiljs dom åt. Sedan får vi följa deras liv den 15 juli varje år, för att se var de hamnat, se deras utveckling, se var dom befinner sig, vad som hänt. Hela tiden en undran om dom funnit varandra under året.

Vill inte avslöja för mycket av handlingen, men kan säga så mycket som att den är fin och såväl sorglig som glädjefylld. Mycket upp- och nedgångar. Fram för allt får det en att tänka på hur mycket som kan hända under ett endaste år.

Var sugen på att se filmatiseringen av boken när den kom ut förra året, men bestämde mig för att jag ville läsa boken innan. Och nu har jag sett filmen också. Men böcker är som bekant alltsomoftast bättre än filmerna av dom och detta var inget undantag. Boken går mer in på djupet och i filmen gick allt för snabbt, så samma känsla man fick i boken hann aldrig byggas upp.
Hur som helst: en bra bok!

Nyårsafton idag och det vankas middag i stan och sedan står fest på schemat.
Hoppas ni får en fantastisk kväll och ett fantastiskt GOTT NYTT ÅR!

Morfar och kärleken

Idag tänker jag på morfar som lämnade oss för fyra år sedan. Jag satt i matsalen och såg att jag hade ett röstmeddelande på telefonen, ringde 222 och lyssnade på pappa som sa att nu har det hänt, morfar har gått bort. Jag brast i gråt, fick kramar från mina klasskamrater som hjälpte mig ta ut tallriken som inte var tom än. Jag mötte min mentor som undrade vad som hade hänt. Grät. Grät. Grät. Så fort någon frågade vad som hänt.

Bästa Henrietta åkte 4:an med mig till Fridhemsplan och Stockholms sjukhem där morfar somnat in, så himla tacksam. Under färden grät jag inte, försökte hålla mig samman, men inuti snurrade det fasligt. Kom sedan fram, tackade Henrietta och mötte en sammanbiten pappa. Åkte hiss. Gick in i rummet där han låg. Brast i gråt. Kramade mamma och pappa hårt. Senare klappade jag morfar på kinden som började bli kall. Tittade på honom en sista gång, ville inte gå. Fick massa fina, tröstande sms från vänner medan vi satt utanför rummet där en sköterska satte på morfar hans favoritbyxor och en skön t-shirt.

Fick säga farväl på en fin begravning där prästen talade om hur viktig kärleken var för morfar – det viktigaste av allt. ”Nu återstår tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken”, upprepade han.

Morfar, tänker på dina visa ord, ditt lugn och ditt härliga, kiknande skratt när pappa var tomte på alla julaftnar (i slutändan var det mest för din skull, haha). Ditt budskap om att så länge det finns kärlek, löser sig resten. Morfar, vad jag saknar dig.