Boktips, rasism och maktlöshet.

12494480_10154588379869460_630866550_o.jpg

Jag läser Jag ringer mina bröder. Och jag gråter.

I måndags kväll skulle jag bara läsa lite innan jag skulle sova. Började läsa Jag ringer mina bröder av Jonas Hassen Khemiri och slutade inte förrän jag var klar, med tårar rinnande längs kinderna. Rasism gör mig så jävla förbannad.

Jag kommer aldrig behöva uppleva det och det gör mig också förbannad. Orättvisan i det. Och jag tänker på mannen i Thailand som bar in mina väskor och hela tiden såg till att hans huvud var under mitt. Jag önskade att jag var längre. Eller ja, mest av allt att han inte skulle göra så förstås.

Vetskapen om varför han gjorde så. Som om en människas värde kan avgöras av hudfärg. Absurt. Men det händer hela tiden.

Obama var på besök och Stockholm var fyllt av avspärrningar. Polisen bad en kollega ringa sin före detta chef som måste följa honom till jobbet efter att de kollat både ID och väska. Detta medan andra, blonda personer, passerade förbi utan anmärkning. Utan att misstänkliggöras.

En annan säger att det inte var något problem, han var så bra på fotboll och blev därför populär i klassen. Men på planen har han blivit kallad svartskalle. Och så känslan att behöva bevisa något, vara extra bra, för att vara okej.

Till dig som utsätts: Jag är så ledsen att du får uppleva det. Måste leva med det. Medan jag när som helst kan välja att inte bry mig. Inte se. Och jag kommer aldrig kunna förstå, för jag kommer aldrig drabbas. Men jag vill försöka. Det är bara så svårt att veta vad en kan göra. Hur mycket jag än önskar att det var möjligt, så går det inte att trolla bort hatet, fördomarna och rasimen.

Jag läser Jag ringer mina bröder. Och jag känner mig maktlös.

Maktlös för att jag inte ser ett slut. För att jag inte finner svar på vad sjutton vi kan göra för att förändra det här. Snälla hör av dig om du vet och jag kommer vara dig evigt tacksam!

Och läs Jag ringer mina bröder. Eller i alla fall som minst den här krönikan av Jonas som boken utgår ifrån.

saker som upptar min tankeverksamhet (om världen, flytt och att vara singel)

Att jag velat skriva  här då och då, men allt känns så förbannat futtigt jämfört med vad som händer runtom i världen. Fattar inte varför människor saknar sån brist på respekt för sina medmänniskor och hur en kan skada människor så brutalt. Orkar inte. Förstår inte. Spyr på all maktgirighet+pengakåthet runtom i världen.

Att jag kommer att bo i Hökarängen i oktober.
Och till denna tanke hör:
– Hur ska jag inreda?
– Hur kommer det vara att bo helt själv?
– Waaahh fan vad gött det ska bli!!
– Planer för hur jag ska leva där med nya, bra rutiner. (Sedan skrattar jag åt att man alltid ser en flytt som en chans att göra sånt en tänker att en ska göra, men aldrig gör. Eller så är det bara  jag … Ska försöka ta till vara på möjligheten dock.)

Att det är spännande att se vem jag är i mig själv. Har varit i två fyraåriga förhållanden sen jag var 14, men nu är jag inte det.
Till denna tanke hör:
– Så skönt att bara rå om mig själv!
– Hur är jag utan någon vid min sida?
– Jag är fri att göra vad jag vill utan att tänka på någon annan!
– Vad ska jag göra?
– Åh, vad kul att bli kär igen i sinom tid!
– Åh, vad jobbigt att öppna upp hela sig själv på nytt!
– Ska inte inleda något nytt på minst 5 år…

Tänker även mycket på stundande val samt eventet Pratham Sweden ska ha på Södra Teatern som fortfarande är i full planering (kommer bli grymt! Skriver mer om det i ett annat inlägg).

Över och ut!
Snapshot_20140809

Fittstim och feminism

Jag vet inte om ni sett Fittstim – Min kamp med Belinda Olsson. Ett program som ifrågasätter om feminismen gått för långt. Och jag känner mig bara så himla trött. Jag såg första avsnittet för ett par dagar sedan och vet knappt om jag orkar se på det andra som visade igår. I största delen av programmet får vi följa Belindas egna tankgångar och de som hon pratar med får väldigt mycket mindre utrymme, som t.ex. Gudrun Schyman som pratar i cirka en minut. Det hela handlar alltså om en enda persons beraktelse. Programmet känns också ”en aning” förlöjligande.

Min första kontakt med Fittstim var den här superba artiklen av Maria Sveland där hon bland annat säger att ”I den här världen känns det så fruktansvärt sorgligt att Belinda Olsson och SVT ägnar tid och resurser åt denna ytliga, världsfrånvända produktion vars enda syfte tycks vara att förlöjliga en politisk rörelse som kämpar för mänskliga rättigheter och frihet från våld och diskriminering.”

Om en inte är så insatt i feminsmen i övrigt är det nog lätt att ta till sig programmet, det framstår som att de frågor som lyfts är det enda femismen handlar om idag (genuspedagogik, hen, Femen, få bada topless på badhus) och att det verkligt utsatta glöms bort (frågor om t.ex. löneskillnader bortses i dagens feminism enligt Belinda). Nina Åkestams inlägg är så mitt i prick, hon meddelar att hon inte skrivit om de frågor som tas upp i programmet en enda gång och skriver: ”Jag menar så klart inte att de frågorna inte också finns, att de inte diskuteras i andra forum, eller att de inte är viktiga. Men det blir ju ganska svårt att granska ett ämne och samtidigt helt ignorera helheten. Det Olsson visar upp är ju, som flera andra har påpekat, snarare dagens medialogik än dagens feminism.”

Det är så himla viktigt att låta människor driva frågor som skulle göra deras vardag enklare, lyssna på dem, förstå dem och stötta dem. Även om jag själv inte har behov av ett könsneuralt omklädningsrum, är det för t.ex. Moa Svan (och många andra med henne) ingen liten detalj ”Det är en möjlighet att få gå in i ett rum och känna sig trygg. Inte bekväm, det kanske få gör. Men att veta att ”här har jag rätt att vara”. Därför tycker jag inte heller att det känns okej att vifta bort det som en betydelselös fråga. I grunden handlar allt om att få vara den en är, och vi alla lever i olika verkligheter. Människor ska inte behöva begränsas för att de inte passar in i normen.

Hanapee har skrivit ett väldigt bra inlägg också, läs det här, om att ständigt bli ifrågasatt. SAMTIDIGT kan en fundera på vad det är för sinnessjuka åsikter som jag går omkring och bär på som människor gärna vill ifrågasätta? Att jag tror att du kan vara mycket mer än din könsroll? Att jag vill ge barn fler möjligheter än två? Att jag tycker att lönen inte ska avgöras av könet? Att jag inte klarar av att läsa om ännu en våldtäkt? Att jag inte vill möta ännu en fri våldtäktsman? Att ”hen” är ett använtbart pronomen i det svenska språket? Att jag ser sinnessjuka i att var femte kvinna i Sverige någon gång blivit misshandlad av en man i nära relation? Att kvinnor ska finnas i många fler maktpositioner i samhället? Att abort är en mänsklig rättighet? Att vi ska ge alla människor lika förutsättningar så långt det bara går? Att jag är övertygad om att världen inte behöver vara såhär?” 

Här kan en finna mer av kritiken, och vill en bilda sig en egen uppfattning om programmet finns det att se på SVTplay. Jag kan ändå känna att en positiv effekt av programmet har varit att varje mediekanal skrivit något om detta, och den negativa kritiken har fått stort utrymme, något som för in feminismen och jämställdheten på dagordningen. De personer som håller med Belinda om att feminismen gått för långt kan i och med alla motreaktioner få en inblick i feminismen som helhet och kanske till och med ändra uppfattning. Samtidigt som tyvärr en del kanske blir ännu mer anti feminismen som rörelse. Dock kan jag också hålla med om vad Lina Thomsgård, grundare av Rättvisefärmedlingen, skrev: ”Om vi ska applådera det här programmet för att vettiga samtal nu förs på debattsidorna öppnar vi dörren för ett medieklimat där grunda provocerande dumheter sänds och allmänhetens reaktioner förväntas göra det genuina, analytiska, redaktionella jobbet (kostnadseffektivt iofs?).”

En kan känna lite hopplöshet inför detta, att så många aldrig kommer förstå och hålla med, därför avslutar vi med ett ytterligare citat från Hannas inlägg: Men så påminner jag mig själv om sufragetternas rösträttsrörelse, Martin Luther King, Mandela, Gudrun Schyman och …ER. Hur alla vi som bryr om oss en rättvisare värld kanske måste se oss själva som ett gäng draghästar som jobbar på trots att det går tungt och vinden pinar oss i ansiktet. För tids nog är världen mogen. Till dess trampar vi på.”

Armband för grundläggande förändring

Jag är, som kanske bekant, ideellt engagerad som styrelsemedlem i Pratham Sweden, en dotterorganisation till Pratham i Indien. Vi arbetar med att förbättra utbildningskvaliteten för barn i slummen och på landsbygden. Organisationen är den största i Indien som arbetar för just detta och har en mängd olika program som syftar till att öka inskrivningen i skolorna, se till att inlärningen i skolorna ökar, och se till att utbildningen når de barn som inte har möjlighet att gå i skolan. För att nå storskalig förändring ser man också till att de modeller man inrättar replikeras och skalas upp för att nå ett så stort antal barn som möjligt.

Som exempel kan Prathams flaggskeppsprogram Read India lyftas fram. Då nivån på läsning och skrivning varit låg i Indien inrättades programmet år 2005 med syfte att lära barn i åldrarna 6-14 år läsning, skrivning och grundläggande matematik. Programmet har haft väldigt stort genomslag och 2008-2009 nådde programmet hela 33 miljoner barn i 19 av Indiens 28 stater. Bland de deltagande barnen i insatserna har resultat visat att de som inte kan läsa alfabetet är nere på noll. Infotech är ett program som lär barnen att använda datorer, ett annat program lär barn och unga vuxna engelska. PCVC – Pratham Council for Vulnerable Children, som arbetar för att förhindra barnarbete, är ytterligare ett exempel på de insatser som Pratham gör.

Och det är detta arbete som vi i Pratham Sweden stödjer. För att göra det behöver vi medlemmar och givare som förstår vikten av Prathams arbete och vill bidra till verksamheten. Just nu säljer vi armband för 100 kr/styck designade av Gabriella Galli. Så här fina är dom:

smycken_nyhetsbrev

Om du gillar armbanden och det Pratham Sweden gör – köp ett eller båda två. Du kan också bli medlem. Kanske känner du någon som brinner för barns rättigheter? Detta kan bli en perfekt present till just denne! Tillsammans betyder orden grundläggande förändring, alltså precis det Pratham bidrar till. Köp armbanden här: http://www.prathamsweden.org/en/webshop/jewelry/.

”Det är förbjudet att döda. Mördare straffas, om de inte dödar i stor omfattning och till trumetfanfarer”

…sa Voltarie en gång i tiden. Och med det citatet inleds dokumentären The act of Killing som en kan se på SVT Play till och med den 12 december här. En dokumentär som för övrigt vunnit 32 olika priser.

”Det indonesiska folkmordets bödlar firas som folkhjältar. Men vad rör sig i deras inre? I årets mest omtalade dokumentär utmanas dödsskvadronernas ledare att dramatisera sina illdåd. Resultatet är en förbryllande och omskakande bild av korrupta regimer och deras straffrihet och en resa djupt in i massmördarnas fantasier.”

Dessa bödlar får alltså i uppgift att göra en film om deras handlingar under folkmordet, vilket väcker minnen och tankar kring morden. Dokumentären visar när dem gör filmen, klipp från filmen och deras tankar kring allithop. Och det är helt absurt och vidrigt, men också väldigt intressant. Se den! Men observera att den kan medföra ilska över mänskligheten.

aok

Sex i ett stressat Japan

På en föreläsning och ett seminarium härom veckan pratade vi om demografi, vilket Wikipedia beskriver som vetenskapen om en befolknings fördelning, storlek och sammansättning. I ljuset av detta diskuterade vi det eventuella problemet ”överbefolkning” – alltså om det är så att det helt enkelt föds för många än vad världens resurser räcker till. Oftast handlar det dock inte om att till exempel mat inte finns, utan om att den inte fördelad på ett rättvist sätt. Resurserna finns alltså, men är inte tillgängliga för alla. Vår lärare berättade då om två män med skilda åstiker han träffat: En amerikan som hävdade att Aids behövs för att hindra överbefolkning och en indier som hävade att mer befokning behövs för att kunna nå utveckling. Väldigt intressant.

En annan intressant grej, med en annan synvinkel på problemet, kom upp på seminariet när vi diskuterade detta, nämligen fallet Japan där man ”slutat” att ha sex med varandra, något som har en väldigt negativ inverkan på befolkningsökningen. Det finns en dokumentär på SVT som tar upp just det problemet och i beskrivningen kan man bland annat läsa det här: ”Detta gör också att det föds färre barn och om den här trenden fortsätter, betyder det att Japans befolkning kommer att ha minskat till hälften år 2050.” Här kan ni se den!

japan