Det är tydligen år 2017 nu

Årets första inlägg anländer alltså i juni. Tänk vad snabbt tiden går. I januari förra året skrev jag så här: 2016, jag hoppas på dig. Jag hoppas att du bjuder på en fantastisk resa till Sydamerika. Att jag kommer ägna mig mer åt yoga, skrivande och läsande. Att jag blir stark. Men framför allt hoppas jag att världen blir en lite bättre plats innan även du rusat förbi. Och att jag själv omsätter min egen frustration till engagemang. Jag vet att inget försvinner över en natt helt mirakulöst, spåren som finns kvar av min solbränna lärde mig även det, men låt solidariteten och medmänskligheten få det mesta av utrymmet. Låt de övervinna hatet och rädslan.  I så fall kan vi nog komma att bli goda vänner du och jag. Pluspoäng om jag också kan bestämma mig för en taklampa.

Så här i efterhand får jag väl säga att 2016 kändes som ett jäkla pissår rent världsligt. Det känns som att hatet och rädslan vann på så många håll. Den där frustrationen jag ville omsätta till engagemang blev mest till uppgivenhet och hopplöshetskänslor.

Men året bjöd i alla fall på den där fantastiska Sydamerikaresan. Från den 21 maj och 8 veckor framåt var jag och Anna på resande fot, så himla glad att vi kom iväg. Minns när jag beställde flygbiljetterna med henne i telefon och bara ”Okej, nu trycker jag! AAHHHH!”. Läs om resan under kategorin resor här (fler inlägg kommer).

Annars var det bästa som hände att jag träffade Sebastian, förstås. Den 17:e februari träffades vi för första gången. MAGI I TELL YOU. Vi promenerade med Helge som jag var hundvakt åt, drack te på mitt golv, sov knappt pga. kramades hårt, hårt och skiljdes inte åt förrän morgonen efter. Minns att det snöade på natten när vi tog en sista kisspromenad med Helge. Jag rusade upp för sista backen, kanske Sebastian också, var som fylld av energi i hela kroppen.

Vi hördes kvällen efter och han skrev det här fina:
wp-1484231953324.png

Och så fann jag den här lappen under min kudde när jag gick och la mig:
wp-1484231965869.jpg

Och inför nästa gång vi sågs skrev han det här gulliga:
wp-1484231970153.png

Han är den finaste jag vet, och en kan väl säga som så att majoriteten av min lediga tid 2016 spenderades med honom. ❤ Den där Sydamerikaresan kom ju inte bäst i tid om en säger så, men som en kollega sa: tur att jag hann boka flygbiljetter innan, annars hade jag kanske minskat ner på tiden i Sydamerika för att komma hem snabbare. Nog för att det kan vara härligt att längta, men 8 veckor är lite väl långt. Måste förresten passa på att rikta ett tack till Tove för tipset om dejtingsidan Mazily som vi träffades genom, Tove som jag ju förresten också lärde känna under året – trevligt tillskott i livet : )

Årets bästa upptäckt i dryckesväg var garanterat suröl! Eller syrlig öl som det står under på Systembolaget. Är en sån som tycker öl ofta är för beskt och dricker sån öl som ölälskare tycker är blaskiga, men detta är inte beskt utan syrligt (=min bästa smak). Varsågoda för tips (drink responsibly osv.).

Var också i Instanbul med Sebastian. Såg en del konserter, Sigur Rós bland annat som jag längtat så mycket efter att få se. Blev inte besviken. Gjorde säkert massa annat härligt med. Så utöver världsläget får jag ändå säga att det var ett fint år.

Här kommer några bilder från 2016:

4 bilder från årets två resor, en till Istanbul med Sebastian och så den långa till Sydamerika med Anna.

 

 

 

Sigur Rós på Stockholm Music & Arts, pappas band State of Mind, The Cure och så två bilder från Kentkonserten.

Hoppas 2017 behandlar er väl! Över och ut!

Det blev inte värre i Bolivia

Vi hade hört att vägarna och bussarna i Bolivia inte var att leka med, samt att busschaufförerna ibland är fulla, så när vi skulle byta buss efter att vi tagit oss över gränsen från Chile och såg en färgglad, skranglig liten jäkel tänkte vi båda att det inte skulle sluta särskilt bra. Vi hade ju redan på den chilenska sidan upplevt extremt dåliga vägar och haft en chaufför som körde fasligt snabbt, och nu skulle det bli värre liksom! Men så blev det inte. Chauffören körde lugnt genom helt okej grusväg och vi kunde slappna av. Ett antal timmar senare ankom vi till Uyuni i Bolivia och pustade ut över att vi klarat oss.

Vi ankom till Uyuni den 6 juni och stannade i två nätter. Det enda vi gjorde var att ta en dagstur ut i saltöknen Salar de Uyuni (och äta mat och så då). Tillsammans med ett gäng andra satte vi oss i en jeep. Innan vi åkte ut i öknen stannade vi på en tågkyrkogård. Saltöknen var mäktig och vi stod och kollade på formationerna i den och undrade hur sjutton naturen kan skapa i princip symmetriska mönster, kvadratkilometer efter kvadratkilometer. Där ute i öknen stannade vi också till på Incawasi Island, en ö fylld av en massa kaktusar.

DSC_1032-1-2.jpgdsc_1039-1-2dsc_1063-1-220160607_151249-1-2img_20160608_213115dsc_1080-120160607_151135-1dsc_1139-1

Försökte som så många andra ta perspektivbilder i öknen. Nedan har vi dem vi hade sällskap av i jeepen. De tre svarklädda till höger var en familj från Sydafrika som var ute och reste i Sydamerika under två-tre månader. De var härliga och jag tänkte att ”jaha, okej, så även om en skaffar barn behöver inte äventyr likt detta vara över!” (sen gäller det ju förstås att ha ekonomi och jobb som tillåter och yada yada). Skönt.

20160607_134447-1dsc_1112-1dsc_1190-1-2img_20160608_214036img_20160607_195335dsc_1332-1dsc_1345-1

Dagen efter vi varit i saltöknen, den 8 juni, tog vi bussen vidare mot Sucre, även det en fin bussresa med vackra vyer utanför fönstret. När vi skulle byta buss i Potosí blev vi lite oroliga eftersom vi var ensamma kvar på bussen. Pratade med chauffören som sa att vi skulle sitta och vänta. Han gick ut och stängde in oss i bussen, vi blev lite nervösa… Men till slut anslöt ett turistpar till, vilket kändes skönt och gjorde oss lite lugnare. Så körde han oss till en annan bussterminal där vi bytte buss till Sucre. Slutet gott, allting gott.

dsc_1354-1dsc_1360-1dsc_1371-1

I ögonblicket: Längs vägen stannar bussen för försäljare, några springer av och passar på att uträtta sin behov eftersom det inte finns någon toalett på bussen. Jag tänker att det märks att Bolivia är ett fattigare land än Chile. Vi åker förbi mycket landsbygd och små hus längs vägen, en del rätt fallfärdiga. Och kor, alpackor, åsnor, hästar, lamor. Vi stannar sedan för bussbyte i Potosí, en av de fattigaste städerna i landet. Vi läste innan, och fick, rekommendationer att stanna där, men det hade känts fel på något sätt. Som att en skulle vara där och titta på fattigdomen. Att komma ur staden tar en bra stund då bussen stannar hela tiden för att plocka upp passagerare och försäljare. Folk ropar ute på gatan,det känns kaosigt och rörigt. Jag tar två Ipren.

Tips i/omkring Uyuni:
– Åk ut i saltöknen förstås, det är antagligen därför du är där. Vi bokade en heldagstur via Andes Salt Expeditions och var väldigt nöjda.
– Bo INTEpå Hostal Oro Blanco om du är ute efter något fräscht och varmt. Var helt okej och hade varmvatten, men vi frös mycket på nätterna (minusgrader ute och ett fönster i badrummet som inte gick att stänga…)
– Hade egentligen tänkt tipsa om bussbolag och en pizzeria vi åt på två gånger också, men har glömt vad båda heter…

Nästa gång ska jag visa er härliga staden Sucre. Hejsvej!

Här var det öken

Vi tog oss från Santiago med buss den 28 maj och passerade fina landskap som vi till slut tröttnade på. Men på morgonkvisten när jag kikade ut bakom gardinen hade vi hamnat i ökenlandskap.

dsc_0724-1

Bussresan tog 23 timmar och vi hamnade i lilla staden San Pedro de Atacama, Chiles äldsta stad. De bor knappt 4000 personer där, men skulle tippa på att det finns ungefär lika många turister. Staden är (förutom turister) full av souvenirshoppar, travel agencies som anordnar turer ut i den mäktiga naturen och restauranger.

DSC_0739-1.jpg20160529_123651-1

Vi började med att äta frukost vid busstationen och skaffade oss en fyrbent vän. Sen promenerade vi till vårt boende. Det låg typ två kilometer från centrum och var fantastiskt. Atacamadventrue Wellness & Ecolodge hette det, vi hade bokat tre nätter där, men efter en kvarts vistelse bokade vi två till, och sen blev det ytterligare en natt. Oops. Kolla bara vyn vi passerade på vägen dit liksom. ↓

dsc_0918-1-3img_20160604_103226

Var skönt att komma från en storstad till naturen och lugnet, små lerhus, sand, vulkaner och berg. En kväll åkte vi ut på stjärnskådning, vilket var helt magiskt vackert. Aldrig sett så mycket stjärnor någonsin. En annan dag åkte vi ut och beskådade häftiga landskap i Valle de La Muerte och Valle de la Luna.

dsc_0829-1dsc_0802-1-2img_20160531_194521img_20160606_045503DSC_0898-1.jpgdsc_0895-1-2

Annars hängde vi i trädgården på hotellet, tvättade kläder i handfatet, läste, chillade, åt, badade i vattentunna, tittade runt i staden. Njöt och kopplade av. Klappade på hundarna och katten som bodde på hotellet. Blev nervösa inför 3-dagarsturen över saltöknen som vi skulle ta från San Pedro till Uyuni i Bolivia (googla för häftiga bilder och skräckhistorier om höjdsjuka). Kvällen innan vi skulle bege oss av på den avbokade vi den pga. dåliga magkänslor. Och det var historien om hur vi blev kvar ytterligare en natt på det underbara boendet.

dsc_0767-1dsc_0773-1-2dsc_0914-1-2dsc_0775-1

Sen åkte vi till Calama eftersom att det var där bussen till Uyuni i Bolivia skulle gå ifrån. Jag råkade boka två nätter istället för en på ett svinkallt hostel. Calama var det enda stället på hela resan vi inte gillade. Vi vågade inte gå ut efter mörkrets inbrott och toppsakerna att göra i denna stad enligt Tripadvisor var 1. Nedlagda gruvor 2. Ett casino och 3.En galleria. Vi tog det minst olockande alternativet och spenderade den hela dag vi var genom att promenera genom staden till gallerian. Åt god glass och tog massage i en massagesstol. Var ändå fint att kolla ut genom fönstret på hotellet. Alltid något.

DSC_0990-1.jpg

När vi skulle lämna hotellet halv sex på morgonen vågade vi inte ta taxi så vi gick en bra bit med tung packning i mörkret och kände oss lite otrygga. Fick sällskap av typ fem gatuhundar som i princip eskorterade oss till stationen, vilket ändå kändes bra. Sen påbörjade vi den läskigaste bussfärden under hela resan. Det var en del personer på bussen, men typ ännu mer packning och jag såg hur personer gav chauffören pengar för att få lassa in mer och det kändes inte direkt som att de tänkte på att packa med jämvikt. På den skakiga, gropiga grusvägen gungade bussen från sida till sida och jag satt på helspänn och tänkte ”Om vi välter är det ju inte säkert att vi dör, vi kanske kommer undan med skador bara”.  Vyerna vi åkte igenom thooo, inget att klaga på där inte.

dsc_1011-1_20160606_160611-1img_20160606_203720

Tips i/omkring San Pedro de Atacama:
– Åk ut på turer, det är typ därför en åker hit. Valle de la Luna och stjärnskådning uppskattades båda väldigt mycket av oss. En kan också åka ut och se gejsrar, laguner osv.
– Vi bokade turer genom Desert Adventure och var nöjda. Men finns hur mycket som helst att välja på.
– Om du står ut med iskalla duschar och inte är rädd för hundar: bo på Atacamadventrue Wellness & Ecolodge. Ligger en bit utanför, men vi trivdes verkligen så bra där. De hade cyklar en kunde låna gratis, så en kunde ändå snabbt ta sig in till stan. Fanns inga gatlyktor på kvällen dock så då fick vi gå/cykla med pannlampor. Personalen var supergullig och efter intensiva dagar i Santiago var det så nice att vara på ett ställe där en kunde spendera förmiddagen med att bara sitta och läsa i solen (samt kolla upp på utsikten rätt ofta och försöka förstå att det är på riktigt).
– Godast mat åt vi på La Estaka och Adobe.
– Promenera i centrum (oundvikligt pga. här du bokar turer och så ju, samt oerhört litet) och kolla in i butikerna (du kommer tröttna efter ett tag pga. samma saker överallt).
– Återigen Tur Bus är ett bra alternativ för buss i Chile, cirka 23 timmar mellan Santiago och San Pedro de Atacama. Det ingår mat, snacks och varm filt för natten.
– Om du väljer att ta dig till Bolivia med buss, kom ihåg att bussarna bara går vissa dagar från Calama.

Nästa gång ska jag visa er världens största saltöken i Bolivia. Puss och kram!

En trygg start på åtta veckors äventyr

Det har blivit dags att visa första stoppen på min och Annas Sydamerikaresa! Den 21 maj lyfte vi från Arlanda.dsc_0011-1dsc_0021-1dsc_0035-1

Vi satte oss på planet runt kl 19 och två timmar senare landade vi i Amsterdam. Där sov vi och spenderade kommande dag genom att promenera runt i staden innan vi tog flyget mot Santiago de Chile på kvällen. Efter mellanlandning i Buenos Aires kom vi fram någon gång på förmiddagen. När vi lämnat väskorna på hotellet promenerade vi sedan runt. HELA DAGEN. Vi tyckte sedan att det var ett mirakel att vi orkade hålla igång, särskilt Anna som inte sovit så bra under den låååååååånga flygresan. Det var konstigt att hamna i höstlandskap där löven föll från träden, men staden gjorde väldigt gott intryck på oss. Gott om parker, färgglada hus och gatukonst.

dsc_0047-1dsc_0087-1img_20160525_231723img_20160523_210411dsc_0129-1-2dsc_0138-1-2dsc_0132-1

Efter en natts sömn började vi kommande dag med att promenera ännu mer, upp för kullen San Cristobal. Det var så härligt och fint och grönt (okej, jag vet att jag sa höst, men det är ju inte höst som i Sverige liksom). Att se staden ovanifrån, omgiven av mäktiga berg, var fint. BERG alltså – vad mer behöver sägas? Så vackert att en smäller av.

img_20160524_221327dsc_0174-1-2dsc_0200-1-2dsc_0229-1

En dag åkte vi ut till Valparaíso, en stad i närheten som ligger vid kusten. Den var ännu färggladare och väldigt fin. Vi var bara där över dagen dock så hann inte få en känsla för staden, men skulle gärna åka dit och stanna längre någon gång. Vi gick på en guidad tur (som var gratis och nice!) för att få se det viktigaste när vi bara var där över dagen. Chile är fullt av gatuhundar och Valparaíso var inget undantag. Hela turen hade vi sällskap av minst två hundar. Vilket jag inte hade något emot. Antalet hundar jag klappat under resan behöver man nog fyra händer till för att räkna. Minst. (Den mjukaste och lenaste hunden jag någonsin klappat fann jag i Copacabana, Bolivia).

img_20160525_222012dsc_0303-1dsc_0349-1img_20160525_215939img_20160525_222253

En annan dag åkte vi upp i Anderna och fick komma nära bergen vi sett under dagarna i stan. Så härligt. Där uppe var det snö och kyligt. Att andas den friska luften efter att ha vistats nere i stadens smog var inte dumt alls. Och återigen: BERG – vad mer behöver sägas?

dsc_0553-1img_20160528_003607dsc_0616-1-2

Annars promenerade vi mest runt hela tiden, såg oss omkring osv. En dag möttes vi av poliser, demonstranter, stenkastning, vattenkanoner och tårgas när vi gick ut. Först gick vi tillbaka till hotellet, men sen gav vi oss ut. Ögonen sved av tårgasen. Men vi tyckte det var spännande att se så vi stod och tittade. Tills demonstranterna sprang mot vårt håll och Anna sa ”Okej, nu springer vi.”

dsc_0381-1img_20160526_184229dsc_0394-1img_20160525_231620dsc_0442-1dsc_0467-1img_20160526_221441

Santiago kändes som en trygg start, nästan lite europeiskt. Här kommer lite tips i/omkring Santiago:

-Promenera runt i Bellavista (ät gärna på någon av restaurangerna inne på Patio Bellavista, som en innergård med massa olika restauranger. Vi besökte till exempel Barrico 94 mer än en gång, där åt vi bland annat charktallrik och drack himmelskt gott vin efter besöket i bergen)
-Njut av utsikt från Cerro San Cristobal (gillar en att promenera rekommenderas att gå för det är fin utsikt typ hela tiden)
– Häng i en park, vi hamnade oftast i Parque Forestal pga. låg nära vårt hotell
– Promenera i Yungay/omkring Plaza Brasil.
– Checka in Plaza des Armas för att se massa viktiga byggnader (+de är fina också!)
– Ta en tur upp i Anderna
– Besök en vingård (det gjorde inte vi pga. prioriterade Anderna, men finns tid så bara gör det! Se annars åtminstone till att dricka vin.)
– Åk till Valparaíso (Tur Bus är ett bra alternativ för buss i Chile)! Free Tour var ett bra sätt att se sig omkring utan att slösa massa tid på att kolla upp vart en ska gå/hitta på kartan etc. Lite som en introduktion liksom. Sen om du stannar längre än vad vi gjorde kan du ju efter turen hitta runt i områdena själv (=bra grej!). Free Tour ska finnas i Santiago med.
– Vi bodde på det mysiga lilla hotellet Hotel Boutique Tremo Bustamente och trivdes bra.
– Om ni inte orkar gå så mycket som vi gjorde är tunnelbanan väldigt smidig och billig.

Egentligen tänkte jag att varje land skulle få ett varsitt inlägg, men jag tror jag slutar här och visar er San Pedro de Atacama nästa gång. Guldstjärna till den som orkade läsa ända hit!

 

 

 

Min fantastiska resa del III – Nice

SONY DSCSONY DSCDSC_1196-1.jpgxSONY DSCDSC_1140-1DSC_1137-1DSC_1035-1-2.jpgxDSC_1066-1-2.jpgxSONY DSCDSC_1220-1

Bilderna från Nice blev visst svartvita i redigerandet, trots att det var en färgglad stad. Lördag den 4 juli var det dags att bege sig vidare från alperna till franska rivieran. Jag hade köpt tågbiljetter redan hemma i Sverige och till min glädje fick jag sällskap av en härlig vandringskompis som skulle till en stad i närheten. Jag var särskilt glad över det när det blev en del strul med inställda tåg, inköpande av nya, felaktiga biljetter och många resetimmar. Fyra timmar senare än beräknat, runt kl. 20, ankom jag ändå till slut till tågstationen i Nice.

Efter att jag packat upp lite på hotellet köpte jag med mig mat och satte mig nere vid Medelhavet och bara njöt. Dagen efter upprepade jag samma procedur fast med frukosten. Sedan promenerade jag mest runt i Nice äldre delar och upp på Slottskullen (Colline du Chateau – hur vackert är inte franska?!) där fantastisk utsikt kunde avnjutas. Ja, och så badade jag ju förstås i Medelhavet.

Resten av min vistelse bestod av besök på två museum (Henri Matisse och Marc Chagall), fikande, promenerande, mer dopp i havet och en dag tog jag en buss till lilla bergsbyn Èze som var så väldigt vacker. Utsikten från kaktusträdgården, belägen på stadens topp, var fantastisk.

Den 8 juli var det dags att ta flyget hem vid klockan tolv, vilket kändes lite sorgligt. Klockan ringde vid åtta och jag packade i ordning det sista. Ett sista dopp i havet ville jag ta innan det var dags att ta bussen vid halv tio.

En konstig grej som hände var att klockan på min mobil någon gång under dagarna i Nice började gå en timme efter. Vilket jag inte upptäckte förrän jag ankom till flygplatsen. Hade kunnat gå illa, men jag hade varit ute i god tid och planet var dessutom en timme försenat. Slutet gott allting gott. Men var lite ledsen över att byta 30 grader mot Stockholms 17 (regnade gjorde det också).

Summa summarum: Om jag jämför städerna jag var i under resan, alltså Florens och Nice, längtar jag mer tillbaka till Florens. Men Nice var väldigt fint och det var så himla härligt att få bada i havet. Kanske visar jag bilder i färg någon dag, ingen vet.

För övrigt rekommenderar jag verkligen att resa själv. Det var som om en tog in allt på ett annat sätt för att det inte delades. Och en får göra precis vad som helst utan att någon annan säger att den vill göra något annat! Och det känns som att en lär sig saker om sig själv också, när en gör saker på egen hand så där. Så, har du möjlighet: gör det!

Det var alles om min resa, sisådär åtta månader senare. Googlar en bilder på sengångare borde en bild på mig dyka upp.

Min fantastiska resa del II – Yoga och vandring i italienska alperna

Söndag den 28 juni tog jag ett tåg från Florens med destination mot Sauze d’Oulx i italienska alperna. Jag har aldrig besökt alper överhuvudtaget, så när landskapet utanför tågfönstret övergick till storslagna, vackra berg blev jag så tagen att jag nästan fällde ett par tårar. På hotellet mötte jag upp det gäng som under veckan skulle bli mitt yoga- och vandringssällskap. För det var alltså det jag skulle ägna mig åt där! Yoga har jag ju sysslat med tidigare, men vandring var helt nytt för mig. I ärlighetens namn trodde jag nog aldrig att jag frivilligt skulle göra det, men kombinationen lockade och jag ville uppleva något nytt. Om ett ord får beskriva denna del av resan är det: magi. 

Vi startade dagarna med yoga på hotellets terrass och fick se solen kika fram bakom alptopparna, och efter frukost tog bilarna oss iväg till startpunkten för den aktuella dagens vandring. När vi stannade för lunch (om ni bara visste hur gott saftig melon smakar efter timmar av vandring!) hade vi också lugn yoga på alpängarna och jag insåg att mäktiga berg nog är den bästa yogautsikten en kan ha. Flera gånger måste jag nypa mig i armen för att förstå att platserna vi besöker faktiskt finns, på riktigt. Och att jag är där. Om en får ett nästa liv skulle jag gärna återfödas till alpko.

På fredagen startade vi vandringen något senare eftersom vi sedan skulle nattvandra hem från den mycket lilla bergsby där middagen skulle förtäras. Dagen började soligt, men sedan gick vi i lite regn och mullrande åska. Under vandringen hemåt, efter fantastiskt god mat, fick vi beskåda stjärnhimlen och samtidigt se blixtar lysa upp bakom bergen. Så. himla. magiskt.

Fick verkligen mersmak för vandring. Två rutinerade vandrande systrar sa att det var lite synd att vi, som vandrade för första gången, började med den här resan då den kommer bli svår att slå. Utan något att jämföra med förstår jag dem väldigt väl.

Här kommer ett gäng bilder, mest på berg (bilderna där jag yogar är inte tagna av mig förstås):

DSC_0684-1DSC_0691-111289929_853820104708917_828285955_nxDSC_0727-1DSC_0753-1FB_IMG_1435779811399DSC_0777-1x
Badade i denna lilla sjö.DSC_0850-1x
I samhället där nere bodde vi!DSC_0891-1DSC_0893-1DSC_0924-1DSC_0784-1x
En dag gick vi över en tibetansk hängbro högt ovanför marken, stegen gungade och bron gungade. Händerna höll ett krampaktigt tag i sidolinorna (utom när en var tvungen att säkra om sig, då fick en släppa taget lite).

Resan anordnades av Yogamottagningen och Manfrinato resor och för den som är sugen på yoga och vandring rekommenderas den varmt, det är främst fokus på vandringen. Som sagt var det första gången jag vandrade, så att gå på dagsturer, bli upphämtade med bil till vandringarnas startpunkter och slutpunkter och bli serverad lunch kändes mycket smidigt. Att Franco från Manfrinato Resor hade full koll på områdena vi vandrade i kändes mycket tryggt, och dessutom visste han ju om de bästa vandringslederna.

Efter vistelsen i Sauze d’Oulx bar det av till franska rivieran, närmare bestämt till Nice. Det får ni se en annan gång.

Min fantastiska resa del I – Florens

Jag var på en magisk resa under min semester. Den började med att jag landade i ett varmt Pisa den 26 juni och tog bussen till Florens. Så vi börjar där helt enkelt. Jag reste själv för första gången och jag satt på bussen alldeles pirrig och glad över att jag valde att åka. Att jag valde att göra den här resan, bara för mig. ”Tänk att jag sitter här på en buss i Italien alldeles själv. Det här kommer bli fantastiskt” tänkte jag om och om igen medan jag stirrade ut genom bussfönstret och söp in landskapet. Berg och fält och grönska.

Väl framme i Florens installerade jag mig på hotellet. Väldigt centralt, endast några få rum och hur mysigt som helst. Ägaren satte sig ner med mig och visade på karta var vi befann oss och rekommenderade mig platser att besöka.

Resten av kvällen strosade jag omkring och förundrades över alla vackra gränder. Åt en himmelskt god pizza med blue cheese, valnötter och päron och njöt av solnedgång nere vid kanalen och Ponte Vecchio. Kommande dag såg jag flera sevärdheter som jag fick köa en hel del för att komma in på. Har sett hur mycket konst som helst men klarade mig från att få Stendhals syndrom.

Dagen efter, på söndagen, åkte jag vidare mot nästa destination. En eftermiddag och en dag var alldeles för kort för att uppleva Florens. Men jag lär åka tillbaka, för det är en av de finaste städer jag sett.

Nu bildkavalad:


 
En av alla vackra himla gränder och utsikten från mitt hotellrum.

SONY DSC
Katedralen Santa Maria Del Fiore var så mäktig.
1435414852336  1435405205406  1435345638458
Antal selfies man tar under en ensamresa: 7235 cirka
1. Jag och Palazzo Vecchio 2. Jag och Venus födelse 3. Jag och Ponte Vecchio.
SONY DSC DSC_0197x
En frukost och roligt klotter utanför galleria Accademia (där man finner konst från bl.a. renässansen:)))).

Tips om du ska besöka Florens: köp biljetter online till sevärdheterna innan om du åker när det är högsäsong! Önskar att jag gjort det nämligen, för säkert 2-3 timmar gick åt till att köa. Utöver att promenera i staden och nere vid kanelen och Ponte Vecchio, gillade jag Uffizierna och Palazzo Vecchio bäst. En måste såklart kolla på katedralen också och då särskilt utifrån. Jag var uppe i kupolen och fick fin utsikt över staden (och kom närmre det häftiga taket inne i katedralen), men den kan du också få från Palazzo Vecchio och då ser du ju katedralen också (därifrån är min nattbild på den).

Nästa gång ska jag visa er italienska alperna.