Fittstim och feminism

Jag vet inte om ni sett Fittstim – Min kamp med Belinda Olsson. Ett program som ifrågasätter om feminismen gått för långt. Och jag känner mig bara så himla trött. Jag såg första avsnittet för ett par dagar sedan och vet knappt om jag orkar se på det andra som visade igår. I största delen av programmet får vi följa Belindas egna tankgångar och de som hon pratar med får väldigt mycket mindre utrymme, som t.ex. Gudrun Schyman som pratar i cirka en minut. Det hela handlar alltså om en enda persons beraktelse. Programmet känns också ”en aning” förlöjligande.

Min första kontakt med Fittstim var den här superba artiklen av Maria Sveland där hon bland annat säger att ”I den här världen känns det så fruktansvärt sorgligt att Belinda Olsson och SVT ägnar tid och resurser åt denna ytliga, världsfrånvända produktion vars enda syfte tycks vara att förlöjliga en politisk rörelse som kämpar för mänskliga rättigheter och frihet från våld och diskriminering.”

Om en inte är så insatt i feminsmen i övrigt är det nog lätt att ta till sig programmet, det framstår som att de frågor som lyfts är det enda femismen handlar om idag (genuspedagogik, hen, Femen, få bada topless på badhus) och att det verkligt utsatta glöms bort (frågor om t.ex. löneskillnader bortses i dagens feminism enligt Belinda). Nina Åkestams inlägg är så mitt i prick, hon meddelar att hon inte skrivit om de frågor som tas upp i programmet en enda gång och skriver: ”Jag menar så klart inte att de frågorna inte också finns, att de inte diskuteras i andra forum, eller att de inte är viktiga. Men det blir ju ganska svårt att granska ett ämne och samtidigt helt ignorera helheten. Det Olsson visar upp är ju, som flera andra har påpekat, snarare dagens medialogik än dagens feminism.”

Det är så himla viktigt att låta människor driva frågor som skulle göra deras vardag enklare, lyssna på dem, förstå dem och stötta dem. Även om jag själv inte har behov av ett könsneuralt omklädningsrum, är det för t.ex. Moa Svan (och många andra med henne) ingen liten detalj ”Det är en möjlighet att få gå in i ett rum och känna sig trygg. Inte bekväm, det kanske få gör. Men att veta att ”här har jag rätt att vara”. Därför tycker jag inte heller att det känns okej att vifta bort det som en betydelselös fråga. I grunden handlar allt om att få vara den en är, och vi alla lever i olika verkligheter. Människor ska inte behöva begränsas för att de inte passar in i normen.

Hanapee har skrivit ett väldigt bra inlägg också, läs det här, om att ständigt bli ifrågasatt. SAMTIDIGT kan en fundera på vad det är för sinnessjuka åsikter som jag går omkring och bär på som människor gärna vill ifrågasätta? Att jag tror att du kan vara mycket mer än din könsroll? Att jag vill ge barn fler möjligheter än två? Att jag tycker att lönen inte ska avgöras av könet? Att jag inte klarar av att läsa om ännu en våldtäkt? Att jag inte vill möta ännu en fri våldtäktsman? Att ”hen” är ett använtbart pronomen i det svenska språket? Att jag ser sinnessjuka i att var femte kvinna i Sverige någon gång blivit misshandlad av en man i nära relation? Att kvinnor ska finnas i många fler maktpositioner i samhället? Att abort är en mänsklig rättighet? Att vi ska ge alla människor lika förutsättningar så långt det bara går? Att jag är övertygad om att världen inte behöver vara såhär?” 

Här kan en finna mer av kritiken, och vill en bilda sig en egen uppfattning om programmet finns det att se på SVTplay. Jag kan ändå känna att en positiv effekt av programmet har varit att varje mediekanal skrivit något om detta, och den negativa kritiken har fått stort utrymme, något som för in feminismen och jämställdheten på dagordningen. De personer som håller med Belinda om att feminismen gått för långt kan i och med alla motreaktioner få en inblick i feminismen som helhet och kanske till och med ändra uppfattning. Samtidigt som tyvärr en del kanske blir ännu mer anti feminismen som rörelse. Dock kan jag också hålla med om vad Lina Thomsgård, grundare av Rättvisefärmedlingen, skrev: ”Om vi ska applådera det här programmet för att vettiga samtal nu förs på debattsidorna öppnar vi dörren för ett medieklimat där grunda provocerande dumheter sänds och allmänhetens reaktioner förväntas göra det genuina, analytiska, redaktionella jobbet (kostnadseffektivt iofs?).”

En kan känna lite hopplöshet inför detta, att så många aldrig kommer förstå och hålla med, därför avslutar vi med ett ytterligare citat från Hannas inlägg: Men så påminner jag mig själv om sufragetternas rösträttsrörelse, Martin Luther King, Mandela, Gudrun Schyman och …ER. Hur alla vi som bryr om oss en rättvisare värld kanske måste se oss själva som ett gäng draghästar som jobbar på trots att det går tungt och vinden pinar oss i ansiktet. För tids nog är världen mogen. Till dess trampar vi på.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s