Morfar och kärleken

Idag tänker jag på morfar som lämnade oss för fyra år sedan. Jag satt i matsalen och såg att jag hade ett röstmeddelande på telefonen, ringde 222 och lyssnade på pappa som sa att nu har det hänt, morfar har gått bort. Jag brast i gråt, fick kramar från mina klasskamrater som hjälpte mig ta ut tallriken som inte var tom än. Jag mötte min mentor som undrade vad som hade hänt. Grät. Grät. Grät. Så fort någon frågade vad som hänt.

Bästa Henrietta åkte 4:an med mig till Fridhemsplan och Stockholms sjukhem där morfar somnat in, så himla tacksam. Under färden grät jag inte, försökte hålla mig samman, men inuti snurrade det fasligt. Kom sedan fram, tackade Henrietta och mötte en sammanbiten pappa. Åkte hiss. Gick in i rummet där han låg. Brast i gråt. Kramade mamma och pappa hårt. Senare klappade jag morfar på kinden som började bli kall. Tittade på honom en sista gång, ville inte gå. Fick massa fina, tröstande sms från vänner medan vi satt utanför rummet där en sköterska satte på morfar hans favoritbyxor och en skön t-shirt.

Fick säga farväl på en fin begravning där prästen talade om hur viktig kärleken var för morfar – det viktigaste av allt. ”Nu återstår tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken”, upprepade han.

Morfar, tänker på dina visa ord, ditt lugn och ditt härliga, kiknande skratt när pappa var tomte på alla julaftnar (i slutändan var det mest för din skull, haha). Ditt budskap om att så länge det finns kärlek, löser sig resten. Morfar, vad jag saknar dig.

Annonser

One thought on “Morfar och kärleken

  1. Pingback: Kanske är det här hösten som blir som då | sawiz

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s