Det blev inte värre i Bolivia

Vi hade hört att vägarna och bussarna i Bolivia inte var att leka med, samt att busschaufförerna ibland är fulla, så när vi skulle byta buss efter att vi tagit oss över gränsen från Chile och såg en färgglad, skranglig liten jäkel tänkte vi båda att det inte skulle sluta särskilt bra. Vi hade ju redan på den chilenska sidan upplevt extremt dåliga vägar och haft en chaufför som körde fasligt snabbt, och nu skulle det bli värre liksom! Men så blev det inte. Chauffören körde lugnt genom helt okej grusväg och vi kunde slappna av. Ett antal timmar senare ankom vi till Uyuni i Bolivia och pustade ut över att vi klarat oss.

I Uyuni stannade vi i två nätter och det enda vi gjorde var att ta en dagstur ut i saltöknen Salar de Uyuni (och äta mat och så då). Tillsammans med ett gäng andra satte vi oss i en jeep. Innan vi åkte ut i öknen stannade vi på en tågkyrkogård. Saltöknen var mäktig och vi stod och kollade på formationerna i den och undrade hur sjutton naturen kan skapa i princip symmetriska mönster, kvadratkilometer efter kvadratkilometer. Där ute i öknen stannade vi också till på Incawasi Island, en ö fylld av en massa kaktusar.

DSC_1032-1-2.jpgdsc_1039-1-2dsc_1063-1-220160607_151249-1-2img_20160608_213115dsc_1080-120160607_151135-1dsc_1139-1

Försökte som så många andra ta perspektivbilder i öknen. Nedan har vi dem vi hade sällskap av i jeepen. De tre svarklädda till höger var en familj från Sydafrika som var ute och reste i Sydamerika under två-tre månader. De var härliga och jag tänkte att ”jaha, okej, så även om en skaffar barn behöver inte äventyr likt detta vara över!” (sen gäller det ju förstås att ha ekonomi och jobb som tillåter och yada yada). Skönt.

20160607_134447-1dsc_1112-1dsc_1190-1-2img_20160608_214036img_20160607_195335dsc_1332-1dsc_1345-1

Dagen efter vi varit i saltöknen tog vi bussen vidare mot Sucre, även det en fin bussresa med vackra vyer utanför fönstret. När vi skulle byta buss i Potosí blev vi lite oroliga eftersom vi var ensamma kvar på bussen. Pratade med chauffören som sa att vi skulle sitta och vänta. Han gick ut och stängde in oss i bussen, vi blev lite nervösa… Men till slut anslöt ett turistpar till, vilket kändes skönt och gjorde oss lite lugnare. Så körde han oss till en annan bussterminal där vi bytte buss till Sucre. Slutet gott, allting gott.

dsc_1354-1dsc_1360-1dsc_1371-1

I ögonblicket: Längs vägen stannar bussen för försäljare, några springer av och passar på att uträtta sin behov eftersom det inte finns någon toalett på bussen. Jag tänker att det märks att Bolivia är ett fattigare land än Chile. Vi åker förbi mycket landsbygd och små hus längs vägen, en del rätt fallfärdiga. Och kor, alpackor, åsnor, hästar, lamor. Vi stannar sedan för bussbyte i Potosí, en av de fattigaste städerna i landet. Vi läste innan, och fick, rekommendationer att stanna där, men det hade känts fel på något sätt. Som att en skulle vara där och titta på fattigdomen. Att komma ur staden tar en bra stund då bussen stannar hela tiden för att plocka upp passagerare och försäljare. Folk ropar ute på gatan,det känns kaosigt och rörigt. Jag tar två Ipren.

Tips i/omkring Uyuni:
– Åk ut i saltöknen förstås, det är antagligen därför du är där. Vi bokade en heldagstur via Andes Salt Expeditions och var väldigt nöjda.
– Bo INTEpå Hostal Oro Blanco om du är ute efter något fräscht och varmt. Var helt okej och hade varmvatten, men vi frös mycket på nätterna (minusgrader ute och ett fönster i badrummet som inte gick att stänga…)
– Hade egentligen tänkt tipsa om bussbolag och en pizzeria vi åt på två gånger också, men har glömt vad båda heter…

Nästa gång ska jag visa er härliga staden Sucre. Hejsvej!

Här var det öken

Vi tog oss från Santiago med buss och passerade fina landskap som vi till slut tröttnade på. Men på morgonkvisten när jag kikade ut bakom gardinen hade vi hamnat i ökenlandskap.

dsc_0724-1

Bussresan tog 23 timmar och vi hamnade i lilla staden San Pedro de Atacama, Chiles äldsta stad. De bor knappt 4000 personer där, men skulle tippa på att det finns ungefär lika många turister. Staden är (förutom turister) full av souvenirshoppar, travel agencies som anordnar turer ut i den mäktiga naturen och restauranger.

DSC_0739-1.jpg20160529_123651-1

Vi började med att äta frukost vid busstationen och skaffade oss en fyrbent vän. Sen promenerade vi till vårt boende. Det låg typ två kilometer från centrum och var fantastiskt. Atacamadventrue Wellness & Ecolodge hette det, vi hade bokat tre nätter där, men efter en kvarts vistelse bokade vi två till, och sen blev det ytterligare en natt. Oops. Kolla bara vyn vi passerade på vägen dit liksom. ↓

dsc_0918-1-3img_20160604_103226

Var skönt att komma från en storstad till naturen och lugnet, små lerhus, sand, vulkaner och berg. En kväll åkte vi ut på stjärnskådning, vilket var helt magiskt vackert. Aldrig sett så mycket stjärnor någonsin. En annan dag åkte vi ut och beskådade häftiga landskap i Valle de La Muerte och Valle de la Luna.

dsc_0829-1dsc_0802-1-2img_20160531_194521img_20160606_045503DSC_0898-1.jpgdsc_0895-1-2

Annars hängde vi i trädgården på hotellet, tvättade kläder i handfatet, läste, chillade, åt, badade i vattentunna, tittade runt i staden. Njöt och kopplade av. Klappade på hundarna och katten som bodde på hotellet. Blev nervösa inför 3-dagarsturen över saltöknen som vi skulle ta från San Pedro till Uyuni i Bolivia (googla för häftiga bilder och skräckhistorier om höjdsjuka). Kvällen innan vi skulle bege oss av på den avbokade vi den pga. dåliga magkänslor. Och det var historien om hur vi blev kvar ytterligare en natt på det underbara boendet.

dsc_0767-1dsc_0773-1-2dsc_0914-1-2dsc_0775-1

Sen åkte vi till Calama eftersom att det var där bussen till Uyuni i Bolivia skulle gå ifrån. Jag råkade boka två nätter istället för en på ett svinkallt hostel. Calama var det enda stället på hela resan vi inte gillade. Vi vågade inte gå ut efter mörkrets inbrott och toppsakerna att göra i denna stad enligt Tripadvisor var 1. Nedlagda gruvor 2. Ett casino och 3.En galleria. Vi tog det minst olockande alternativet och spenderade den hela dag vi var genom att promenera genom staden till gallerian. Åt god glass och tog massage i en massagesstol. Var ändå fint att kolla ut genom fönstret på hotellet. Alltid något.

DSC_0990-1.jpg

När vi skulle lämna hotellet halv sex på morgonen vågade vi inte ta taxi så vi gick en bra bit med tung packning i mörkret och kände oss lite otrygga. Fick sällskap av typ fem gatuhundar som i princip eskorterade oss till stationen, vilket ändå kändes bra. Sen påbörjade vi den läskigaste bussfärden under hela resan. Det var en del personer på bussen, men typ ännu mer packning och jag såg hur personer gav chauffören pengar för att få lassa in mer och det kändes inte direkt som att de tänkte på att packa med jämvikt. På den skakiga, gropiga grusvägen gungade bussen från sida till sida och jag satt på helspänn och tänkte ”Om vi välter är det ju inte säkert att vi dör, vi kanske kommer undan med skador bara”.  Vyerna vi åkte igenom thooo, inget att klaga på där inte.

dsc_1011-1_20160606_160611-1img_20160606_203720

Tips i/omkring San Pedro de Atacama:
– Åk ut på turer, det är typ därför en åker hit. Valle de la Luna och stjärnskådning uppskattades båda väldigt mycket av oss. En kan också åka ut och se gejsrar, laguner osv.
– Vi bokade turer genom Desert Adventure och var nöjda. Men finns hur mycket som helst att välja på.
– Om du står ut med iskalla duschar och inte är rädd för hundar: bo på Atacamadventrue Wellness & Ecolodge. Ligger en bit utanför, men vi trivdes verkligen så bra där. De hade cyklar en kunde låna gratis, så en kunde ändå snabbt ta sig in till stan. Fanns inga gatlyktor på kvällen dock så då fick vi gå/cykla med pannlampor. Personalen var supergullig och efter intensiva dagar i Santiago var det så nice att vara på ett ställe där en kunde spendera förmiddagen med att bara sitta och läsa i solen (samt kolla upp på utsikten rätt ofta och försöka förstå att det är på riktigt).
– Godast mat åt vi på La Estaka och Adobe.
– Promenera i centrum (oundvikligt pga. här du bokar turer och så ju, samt oerhört litet) och kolla in i butikerna (du kommer tröttna efter ett tag pga. samma saker överallt).
– Återigen Tur Bus är ett bra alternativ för buss i Chile, cirka 23 timmar mellan Santiago och San Pedro de Atacama. Det ingår mat, snacks och varm filt för natten.
– Om du väljer att ta dig till Bolivia med buss, kom ihåg att bussarna bara går vissa dagar från Calama.

Nästa gång ska jag visa er världens största saltöken i Bolivia. Puss och kram!

En trygg start på åtta veckors äventyr

Det har blivit dags att visa första stoppen på min och Annas Sydamerikaresa! Den 21 maj lyfte vi från Arlanda.dsc_0011-1dsc_0021-1dsc_0035-1

Vi satte oss på planet runt kl 19 och två timmar senare landade vi i Amsterdam. Där sov vi och spenderade kommande dag genom att promenera runt i staden innan vi tog flyget mot Santiago de Chile på kvällen. Efter mellanlandning i Buenos Aires kom vi fram någon gång på förmiddagen. När vi lämnat väskorna på hotellet promenerade vi sedan runt. HELA DAGEN. Vi tyckte sedan att det var ett mirakel att vi orkade hålla igång, särskilt Anna som inte sovit så bra under den låååååååånga flygresan. Det var konstigt att hamna i höstlandskap där löven föll från träden, men staden gjorde väldigt gott intryck på oss. Gott om parker, färgglada hus och gatukonst.

dsc_0047-1dsc_0087-1img_20160525_231723img_20160523_210411dsc_0129-1-2dsc_0138-1-2dsc_0132-1

Efter en natts sömn började vi kommande dag med att promenera ännu mer, upp för kullen San Cristobal. Det var så härligt och fint och grönt (okej, jag vet att jag sa höst, men det är ju inte höst som i Sverige liksom). Att se staden ovanifrån, omgiven av mäktiga berg, var fint. BERG alltså – vad mer behöver sägas? Så vackert att en smäller av.

img_20160524_221327dsc_0174-1-2dsc_0200-1-2dsc_0229-1

En dag åkte vi ut till Valparaíso, en stad i närheten som ligger vid kusten. Den var ännu färggladare och väldigt fin. Vi var bara där över dagen dock så hann inte få en känsla för staden, men skulle gärna åka dit och stanna längre någon gång. Vi gick på en guidad tur (som var gratis och nice!) för att få se det viktigaste när vi bara var där över dagen. Chile är fullt av gatuhundar och Valparaíso var inget undantag. Hela turen hade vi sällskap av minst två hundar. Vilket jag inte hade något emot. Antalet hundar jag klappat under resan behöver man nog fyra händer till för att räkna. Minst. (Den mjukaste och lenaste hunden jag någonsin klappat fann jag i Copacabana, Bolivia).

img_20160525_222012dsc_0303-1dsc_0349-1img_20160525_215939img_20160525_222253

En annan dag åkte vi upp i Anderna och fick komma nära bergen vi sett under dagarna i stan. Så härligt. Där uppe var det snö och kyligt. Att andas den friska luften efter att ha vistats nere i stadens smog var inte dumt alls. Och återigen: BERG – vad mer behöver sägas?

dsc_0553-1img_20160528_003607dsc_0616-1-2

Annars promenerade vi mest runt hela tiden, såg oss omkring osv. En dag möttes vi av poliser, demonstranter, stenkastning, vattenkanoner och tårgas när vi gick ut. Först gick vi tillbaka till hotellet, men sen gav vi oss ut. Ögonen sved av tårgasen. Men vi tyckte det var spännande att se så vi stod och tittade. Tills demonstranterna sprang mot vårt håll och Anna sa ”Okej, nu springer vi.”

dsc_0381-1img_20160526_184229dsc_0394-1img_20160525_231620dsc_0442-1dsc_0467-1img_20160526_221441

Santiago kändes som en trygg start, nästan lite europeiskt. Här kommer lite tips i/omkring Santiago:

-Promenera runt i Bellavista (ät gärna på någon av restaurangerna inne på Patio Bellavista, som en innergård med massa olika restauranger. Vi besökte till exempel Barrico 94 mer än en gång, där åt vi bland annat charktallrik och drack himmelskt gott vin efter besöket i bergen)
-Njut av utsikt från Cerro San Cristobal (gillar en att promenera rekommenderas att gå för det är fin utsikt typ hela tiden)
– Häng i en park, vi hamnade oftast i Parque Forestal pga. låg nära vårt hotell
– Promenera i Yungay/omkring Plaza Brasil.
– Checka in Plaza des Armas för att se massa viktiga byggnader (+de är fina också!)
– Ta en tur upp i Anderna
– Besök en vingård (det gjorde inte vi pga. prioriterade Anderna, men finns tid så bara gör det! Se annars åtminstone till att dricka vin.)
– Åk till Valparaíso (Tur Bus är ett bra alternativ för buss i Chile)! Free Tour var ett bra sätt att se sig omkring utan att slösa massa tid på att kolla upp vart en ska gå/hitta på kartan etc. Lite som en introduktion liksom. Sen om du stannar längre än vad vi gjorde kan du ju efter turen hitta runt i områdena själv (=bra grej!). Free Tour ska finnas i Santiago med.
– Vi bodde på det mysiga lilla hotellet Hotel Boutique Tremo Bustamente och trivdes bra.
– Om ni inte orkar gå så mycket som vi gjorde är tunnelbanan väldigt smidig och billig.

Egentligen tänkte jag att varje land skulle få ett varsitt inlägg, men jag tror jag slutar här och visar er San Pedro de Atacama nästa gång. Guldstjärna till den som orkade läsa ända hit!

 

 

 

Ögonblick som passerar

Jag sitter på tåget till Kristianstad. Senast jag åkte en längre sträcka med kollektivt färdmedel på markyta var jag i Ecuador. Livets förgänglighet. Alla ögonblick som aldrig kommer tillbaka. Nu ska jag färdas i 4,5 timme, vilket känns som ingenting när en åkt buss i 23 timmar. På en annan kontinent, i Chile. Eller var jag ens där? Hela resan på 8 veckor är som en egen liten bubbla.Tänker på landskapen vi passerade där. Berg. Allt från torr öken till fuktig regnskog. Djupa dalar. Lite som livet. Jag sitter här och rensar de cirka tre tusen bilderna från resan, så om ett tag kanske jag kan visa lite för er. Tittar ut genom fönstret, och visst, Sverige är också vackert. I lokaltidningen (som jag aldrig läser mer än förstasidan på) stod det att vi lägger mer ner tid på pendling än på semester.

Carpe diem. Puss.

IMG_20160531_201820.jpgValle de la Luna, Chile

Räknar dagar

 

Några härliga saker som händer i år:

  • Om 5 dagar åker jag till Istanbul tillsammans med en fin person jag träffade för 73 dagar sedan.
  • Om 21 dagar åker jag och bästa Anna till Sydamerika i åtta hela veckor.
  • Om 91 dagar får jag se magiska, magiska Sigur Rós. Gör dig själv en tjänst och lyssna!
  • Om 159 dagar är det dags för fortsättningen av Satans Demokrati. OBS! Tips! Ni vill inte missa detta (även om ni inte såg del 1). Läs mer på satansdemokrati.se.
  • Om 230 dagar ser jag och Nina Kents näst sista spelning någonsin.
  • Om 238 dagar är det julafton.

Jag tror det blir ett fint år.

 

Min fantastiska resa del III – Nice

SONY DSCSONY DSCDSC_1196-1.jpgxSONY DSCDSC_1140-1DSC_1137-1DSC_1035-1-2.jpgxDSC_1066-1-2.jpgxSONY DSCDSC_1220-1

Bilderna från Nice blev visst svartvita i redigerandet, trots att det var en färgglad stad. Lördag den 4 juli var det dags att bege sig vidare från alperna till franska rivieran. Jag hade köpt tågbiljetter redan hemma i Sverige och till min glädje fick jag sällskap av en härlig vandringskompis som skulle till en stad i närheten. Jag var särskilt glad över det när det blev en del strul med inställda tåg, inköpande av nya, felaktiga biljetter och många resetimmar. Fyra timmar senare än beräknat, runt kl. 20, ankom jag ändå till slut till tågstationen i Nice.

Efter att jag packat upp lite på hotellet köpte jag med mig mat och satte mig nere vid Medelhavet och bara njöt. Dagen efter upprepade jag samma procedur fast med frukosten. Sedan promenerade jag mest runt i Nice äldre delar och upp på Slottskullen (Colline du Chateau – hur vackert är inte franska?!) där fantastisk utsikt kunde avnjutas. Ja, och så badade jag ju förstås i Medelhavet.

Resten av min vistelse bestod av besök på två museum (Henri Matisse och Marc Chagall), fikande, promenerande, mer dopp i havet och en dag tog jag en buss till lilla bergsbyn Èze som var så väldigt vacker. Utsikten från kaktusträdgården, belägen på stadens topp, var fantastisk.

Den 8 juli var det dags att ta flyget hem vid klockan tolv, vilket kändes lite sorgligt. Klockan ringde vid åtta och jag packade i ordning det sista. Ett sista dopp i havet ville jag ta innan det var dags att ta bussen vid halv tio.

En konstig grej som hände var att klockan på min mobil någon gång under dagarna i Nice började gå en timme efter. Vilket jag inte upptäckte förrän jag ankom till flygplatsen. Hade kunnat gå illa, men jag hade varit ute i god tid och planet var dessutom en timme försenat. Slutet gott allting gott. Men var lite ledsen över att byta 30 grader mot Stockholms 17 (regnade gjorde det också).

Summa summarum: Om jag jämför städerna jag var i under resan, alltså Florens och Nice, längtar jag mer tillbaka till Florens. Men Nice var väldigt fint och det var så himla härligt att få bada i havet. Kanske visar jag bilder i färg någon dag, ingen vet.

För övrigt rekommenderar jag verkligen att resa själv. Det var som om en tog in allt på ett annat sätt för att det inte delades. Och en får göra precis vad som helst utan att någon annan säger att den vill göra något annat! Och det känns som att en lär sig saker om sig själv också, när en gör saker på egen hand så där. Så, har du möjlighet: gör det!

Det var alles om min resa, sisådär åtta månader senare. Googlar en bilder på sengångare borde en bild på mig dyka upp.

Boktips, rasism och maktlöshet.

12494480_10154588379869460_630866550_o.jpg

Jag läser Jag ringer mina bröder. Och jag gråter.

I måndags kväll skulle jag bara läsa lite innan jag skulle sova. Började läsa Jag ringer mina bröder av Jonas Hassen Khemiri och slutade inte förrän jag var klar, med tårar rinnande längs kinderna. Rasism gör mig så jävla förbannad.

Jag kommer aldrig behöva uppleva det och det gör mig också förbannad. Orättvisan i det. Och jag tänker på mannen i Thailand som bar in mina väskor och hela tiden såg till att hans huvud var under mitt. Jag önskade att jag var längre. Eller ja, mest av allt att han inte skulle göra så förstås.

Vetskapen om varför han gjorde så. Som om en människas värde kan avgöras av hudfärg. Absurt. Men det händer hela tiden.

Obama var på besök och Stockholm var fyllt av avspärrningar. Polisen bad en kollega ringa sin före detta chef som måste följa honom till jobbet efter att de kollat både ID och väska. Detta medan andra, blonda personer, passerade förbi utan anmärkning. Utan att misstänkliggöras.

En annan säger att det inte var något problem, han var så bra på fotboll och blev därför populär i klassen. Men på planen har han blivit kallad svartskalle. Och så känslan att behöva bevisa något, vara extra bra, för att vara okej.

Till dig som utsätts: Jag är så ledsen att du får uppleva det. Måste leva med det. Medan jag när som helst kan välja att inte bry mig. Inte se. Och jag kommer aldrig kunna förstå, för jag kommer aldrig drabbas. Men jag vill försöka. Det är bara så svårt att veta vad en kan göra. Hur mycket jag än önskar att det var möjligt, så går det inte att trolla bort hatet, fördomarna och rasimen.

Jag läser Jag ringer mina bröder. Och jag känner mig maktlös.

Maktlös för att jag inte ser ett slut. För att jag inte finner svar på vad sjutton vi kan göra för att förändra det här. Snälla hör av dig om du vet och jag kommer vara dig evigt tacksam!

Och läs Jag ringer mina bröder. Eller i alla fall som minst den här krönikan av Jonas som boken utgår ifrån.