Boktips, rasism och maktlöshet.

12494480_10154588379869460_630866550_o.jpg

Jag läser Jag ringer mina bröder. Och jag gråter.

I måndags kväll skulle jag bara läsa lite innan jag skulle sova. Började läsa Jag ringer mina bröder av Jonas Hassen Khemiri och slutade inte förrän jag var klar, med tårar rinnande längs kinderna. Rasism gör mig så jävla förbannad.

Jag kommer aldrig behöva uppleva det och det gör mig också förbannad. Orättvisan i det. Och jag tänker på mannen i Thailand som bar in mina väskor och hela tiden såg till att hans huvud var under mitt. Jag önskade att jag var längre. Eller ja, mest av allt att han inte skulle göra så förstås.

Vetskapen om varför han gjorde så. Som om en människas värde kan avgöras av hudfärg. Absurt. Men det händer hela tiden.

Obama var på besök och Stockholm var fyllt av avspärrningar. Polisen bad en kollega ringa sin före detta chef som måste följa honom till jobbet efter att de kollat både ID och väska. Detta medan andra, blonda personer, passerade förbi utan anmärkning. Utan att misstänkliggöras.

En annan säger att det inte var något problem, han var så bra på fotboll och blev därför populär i klassen. Men på planen har han blivit kallad svartskalle. Och så känslan att behöva bevisa något, vara extra bra, för att vara okej.

Till dig som utsätts: Jag är så ledsen att du får uppleva det. Måste leva med det. Medan jag när som helst kan välja att inte bry mig. Inte se. Och jag kommer aldrig kunna förstå, för jag kommer aldrig drabbas. Men jag vill försöka. Det är bara så svårt att veta vad en kan göra. Hur mycket jag än önskar att det var möjligt, så går det inte att trolla bort hatet, fördomarna och rasimen.

Jag läser Jag ringer mina bröder. Och jag känner mig maktlös.

Maktlös för att jag inte ser ett slut. För att jag inte finner svar på vad sjutton vi kan göra för att förändra det här. Snälla hör av dig om du vet och jag kommer vara dig evigt tacksam!

Och läs Jag ringer mina bröder. Eller i alla fall som minst den här krönikan av Jonas som boken utgår ifrån.

Gott nytt år! Farväl 2015! Hej 2016!

2015, vilket år du var. Och vad snabbt du rusade förbi. Du kantades av mycket ilska och frustration över världen, politiken, rasismen och hatet, särkilt framåt hösten. Ibland tappade jag nog hoppet. En gång gick jag på ett boxningspass för att få ut lite av frustrationen. Det hjälpte inte så bra.

SONY DSC

Du började med att jag fick ta farväl av världens finaste katt Zelda (bildbevis ovan). Sedan, i februari, började jag på ett heltidvikariat på jobbet och fick där lära mig så mycket nytt. Det är fortfarande spännande och lärorikt.

Ibland känns det som att jag leker vuxen och ibland känner jag att jag inte har någon aning alls om vem jag är, men jag tror att det dejtande jag ägnade mig åt fick mig att lära känna mig själv mer. Det ledde också till såväl fjärilspirr som tårar. Mina nära fick utstå mycket prat om detta ämne och jag är så glad att jag har dem, att de lyssnar och ger råd, får mig att skratta och glömma.

bränd

Du bjöd på en magisk resa som började med att jag ensam satte mig på ett flyg till Pisa. Jag åt årets godaste pizza på ett torg i Florens, vandrade i italienska alperna och hade där världens bästa yogautsikt, åkte tåg till Nice och badade i Medelhavet. Kanske det bästa jag gjorde för mig själv under året. Brände mig dock rejält uppe bland bergen (bildbevis ovan) och är det något du lärt mig är det vikten av solskydd.

12301255_1646934942190646_558874507_n

Mitt hem tog mer form. Särkilt med inhandlandet av soffa, och sedan mer findetaljer som gardiner och sådant. Mysigast just nu är min sovalkov med gardiner och ljusslinga (bildbevis ovan).

Tack 2015 för allt fint du gav, men jag kommer minnas dig med en del svärta.

2016, jag hoppas på dig. Jag hoppas att du bjuder på en fantastisk resa till Sydamerika. Att jag kommer ägna mig mer åt yoga, skrivande och läsande. Att jag blir stark. Men framför allt hoppas jag att världen blir en lite bättre plats innan även du rusat förbi. Och att jag själv omsätter min egen frustration till engagemang. Jag vet att inget försvinner över en natt helt mirakulöst, spåren som finns kvar av min solbränna lärde mig även det, men låt solidariteten och medmänskligheten få det mesta av utrymmet. Låt de övervinna hatet och rädslan.  I så fall kan vi nog komma att bli goda vänner du och jag. Pluspoäng om jag också kan bestämma mig för en taklampa.

1936145_10154582278564460_3834644254414536967_n

Min fantastiska resa del II – Yoga och vandring i italienska alperna

Söndag den 28 juni tog jag ett tåg från Florens med destination mot Sauze d’Oulx i italienska alperna. Jag har aldrig besökt alper överhuvudtaget, så när landskapet utanför tågfönstret övergick till storslagna, vackra berg blev jag så tagen att jag nästan fällde ett par tårar. På hotellet mötte jag upp det gäng som under veckan skulle bli mitt yoga- och vandringssällskap. För det var alltså det jag skulle ägna mig åt där! Yoga har jag ju sysslat med tidigare, men vandring var helt nytt för mig. I ärlighetens namn trodde jag nog aldrig att jag frivilligt skulle göra det, men kombinationen lockade och jag ville uppleva något nytt. Om ett ord får beskriva denna del av resan är det: magi. 

Vi startade dagarna med yoga på hotellets terrass och fick se solen kika fram bakom alptopparna, och efter frukost tog bilarna oss iväg till startpunkten för den aktuella dagens vandring. När vi stannade för lunch (om ni bara visste hur gott saftig melon smakar efter timmar av vandring!) hade vi också lugn yoga på alpängarna och jag insåg att mäktiga berg nog är den bästa yogautsikten en kan ha. Flera gånger måste jag nypa mig i armen för att förstå att platserna vi besöker faktiskt finns, på riktigt. Och att jag är där. Om en får ett nästa liv skulle jag gärna återfödas till alpko.

På fredagen startade vi vandringen något senare eftersom vi sedan skulle nattvandra hem från den mycket lilla bergsby där middagen skulle förtäras. Dagen började soligt, men sedan gick vi i lite regn och mullrande åska. Under vandringen hemåt, efter fantastiskt god mat, fick vi beskåda stjärnhimlen och samtidigt se blixtar lysa upp bakom bergen. Så. himla. magiskt.

Fick verkligen mersmak för vandring. Två rutinerade vandrande systrar sa att det var lite synd att vi, som vandrade för första gången, började med den här resan då den kommer bli svår att slå. Utan något att jämföra med förstår jag dem väldigt väl.

Här kommer ett gäng bilder, mest på berg (bilderna där jag yogar är inte tagna av mig förstås):

DSC_0684-1DSC_0691-111289929_853820104708917_828285955_nxDSC_0727-1DSC_0753-1FB_IMG_1435779811399DSC_0777-1x
Badade i denna lilla sjö.DSC_0850-1x
I samhället där nere bodde vi!DSC_0891-1DSC_0893-1DSC_0924-1DSC_0784-1x
En dag gick vi över en tibetansk hängbro högt ovanför marken, stegen gungade och bron gungade. Händerna höll ett krampaktigt tag i sidolinorna (utom när en var tvungen att säkra om sig, då fick en släppa taget lite).

Resan anordnades av Yogamottagningen och Manfrinato resor och för den som är sugen på yoga och vandring rekommenderas den varmt, det är främst fokus på vandringen. Som sagt var det första gången jag vandrade, så att gå på dagsturer, bli upphämtade med bil till vandringarnas startpunkter och slutpunkter och bli serverad lunch kändes mycket smidigt. Att Franco från Manfrinato Resor hade full koll på områdena vi vandrade i kändes mycket tryggt, och dessutom visste han ju om de bästa vandringslederna.

Efter vistelsen i Sauze d’Oulx bar det av till franska rivieran, närmare bestämt till Nice. Det får ni se en annan gång.

Min fantastiska resa del I – Florens

Jag var på en magisk resa under min semester. Den började med att jag landade i ett varmt Pisa den 26 juni och tog bussen till Florens. Så vi börjar där helt enkelt. Jag reste själv för första gången och jag satt på bussen alldeles pirrig och glad över att jag valde att åka. Att jag valde att göra den här resan, bara för mig. ”Tänk att jag sitter här på en buss i Italien alldeles själv. Det här kommer bli fantastiskt” tänkte jag om och om igen medan jag stirrade ut genom bussfönstret och söp in landskapet. Berg och fält och grönska.

Väl framme i Florens installerade jag mig på hotellet. Väldigt centralt, endast några få rum och hur mysigt som helst. Ägaren satte sig ner med mig och visade på karta var vi befann oss och rekommenderade mig platser att besöka.

Resten av kvällen strosade jag omkring och förundrades över alla vackra gränder. Åt en himmelskt god pizza med blue cheese, valnötter och päron och njöt av solnedgång nere vid kanalen och Ponte Vecchio. Kommande dag såg jag flera sevärdheter som jag fick köa en hel del för att komma in på. Har sett hur mycket konst som helst men klarade mig från att få Stendhals syndrom.

Dagen efter, på söndagen, åkte jag vidare mot nästa destination. En eftermiddag och en dag var alldeles för kort för att uppleva Florens. Men jag lär åka tillbaka, för det är en av de finaste städer jag sett.

Nu bildkavalad:


 
En av alla vackra himla gränder och utsikten från mitt hotellrum.

SONY DSC
Katedralen Santa Maria Del Fiore var så mäktig.
1435414852336  1435405205406  1435345638458
Antal selfies man tar under en ensamresa: 7235 cirka
1. Jag och Palazzo Vecchio 2. Jag och Venus födelse 3. Jag och Ponte Vecchio.
SONY DSC DSC_0197x
En frukost och roligt klotter utanför galleria Accademia (där man finner konst från bl.a. renässansen:)))).

Tips om du ska besöka Florens: köp biljetter online till sevärdheterna innan om du åker när det är högsäsong! Önskar att jag gjort det nämligen, för säkert 2-3 timmar gick åt till att köa. Utöver att promenera i staden och nere vid kanelen och Ponte Vecchio, gillade jag Uffizierna och Palazzo Vecchio bäst. En måste såklart kolla på katedralen också och då särskilt utifrån. Jag var uppe i kupolen och fick fin utsikt över staden (och kom närmre det häftiga taket inne i katedralen), men den kan du också få från Palazzo Vecchio och då ser du ju katedralen också (därifrån är min nattbild på den).

Nästa gång ska jag visa er italienska alperna.

”Han stryker mig över ryggen. Vem bryr sig om Båstad när det går stötar genom kroppen?”

För ganska så länge sedan lyssnade jag på ett fantastiskt vinterprat och ett fantastiskt sommarprat som jag vill tipsa om. Det första sändes i vintras och är av skådespelaren Olof Wretling och han talar om misslyckanden, du hittar det här. Han har ett bra språk och övergångarna till musiken var smått genial om jag inte missminner mig (var som sagt ett tag sedan).
Bland annat säger han:

Att prata om misslyckanden för oss nog bara närmre varandra
Och vi har ju alla burit på känslan
Det finns inga vackra återvändsgränder

Det är ensamt på botten
Men är det verkligen så vackert från toppen
Det är nog vackrast att vara på väg
Känslan av att vara nåt på spåren hade jag”

Det andra sändes den 16 juni 2002, men är tidlöst, och är av författaren Lena Andersson. Finns här! För er som läst Egenmäktigt förfarande, kan man nog kalla det för någon slags ursprungsversion av den och det är så himla fint. Hon är magisk med orden den där Lena och har dessutom en behaglig berättarröst. Rubriken till detta inlägg är från sommarpratat och här kommer två citat till:

För den som anar att den hon älskar vaknar på morgonen och tänker på henne, är generositet ingen bedrift, det går av sig självt.”

”Det absurda uppstår i mötet mellan människans kallande rop och världens oförnuftiga tystnad. Mina kallande rop och hans oförnuftiga tystnad dödar mig långsamt. Nu är han så hänsynslös att jag borde sluta byra mig om honom. Men det går inte. Han har rört vid mig för djupt.”

ett hej från ingenstans

Det var ganska länge sen jag skrev något här. Sist jag uppdaterade om vad som hänt sedan sist var det november och jag hade nyligen flyttat och börjat jobba på Hemköp. Nu har jag slutat jobba där och istället jobbar jag numera heltid på Diakonia, där jag jobbat extra sen 2011. Det är ett vikariat på ett år och det känns väldigt bra! Jag började i mitten på februari och nu känner jag att jag landat liksom. Annars rullar livet på. Njuter för fulla muggar av våren. Träden blommar och det doftar så härligt om dem när jag går till tunnelbanan på morgonen. Blir glad i hjärtat. Tänk att det liksom blev vår, i år igen.

vårvårvår

Sist jag uppdaterade om vad som hänt sedan sist hade jag lyssnat mycket på Kent. Nu har jag lyssnat en hel del på fina bandet Winhill/Losehill och sett dom live inte mindre än två gånger.

Kanske dröjer det inte lika länge som sist innan vi hörs igen. En vet aldrig med mig.

Önskelista

Snart är det jul! Och mina föräldrar har bett mig om en önskelista så här kommer den.

Som vanligt önskar jag mig böcker, böcker och böcker. Till exempel dessa:

Det sista vi har är våra kroppar  En dåre fri Yarden

Fight Club Drömfakulteten : tillägg till sexualteorin ANTHROPOLOGY

The Sun Also Rises En halv gul sol Slakthus 5

Ripley Under GroundProcessen Not That Kind Of Girl: A Young Woman Tells You What She'S Learned

 

Och så lite mer böcker, men med fokus på samhälle:
Välfärd utan tillväxt : så skapar vi ett hållbart samhälle  Feminism  Jämlikhetsanden : därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen

 

I övrigt önskar jag mig:
– Ett årsmedlemskap på Fotografiska
– En mixer, till exempel denna
– En brödrost
– Ekonomiskt bidrag till soffa/annat till mitt hem
Rättvisehandduk från Rättviseförmedlingen
– Politisk stabilitet
Fred på jorden

 

Tack och hej!